6 maj 18.00 I 7 maj 14.00 & 19.00 I 8 maj 13.30

”att i stället utforska den spänning som ligger i gråskalan”

I Tebe är kriget slutligen över. Den här som Oidipus son Polyneikes värvat för att störta sin bror Eteokles från tronen har besegrats framför stadens portar. Nu sörjer Tebe sina många döda, däribland kung Eteokles själv, som dödats av sin bror, som även han mist livet.

I krigets kölvatten lägrar sig en märklig stillhet över staden. Kung Eteokles vilar i sin marmorgrav, medan Polyneikes lik har lämnats att ruttna i solen utanför stadens murar. Förrädare förtjänar ingen nåd, varken i detta livet eller nästa – det har stadens nya härskare, kung Kreon, förkunnat. Han hoppas att därmed avskräcka andra från liknande försök, och att fred slutligen kan få råda i det krigsdrabbade Tebe, som under många år fått lida av Oidipusättens övermod. Ett kapitel som i Kreons ögon äntligen har nått sin ände.

Men i en tyst vrå av palatset sitter prinsessan Antigone. Även hon är dotter till Oidipus, och hon har efter en lång natts grunnande bestämt sig för att trotsa Kreons förbud. Hon vet att de som inte får sin begravning irrar runt i all evighet utan att finna vila, och att det finns regler om rätt och fel som måste få väga tyngre än alla jordiska lagar. Därför gråter hon över sin bror, och över sin egen förspillda ungdom, innan hon mitt i natten smyger sig ut ur palatsets portar.

Så spänner den franske författaren Jean Anouilh hanen på sin tragedi, som sedan obönhörligen rör sig mot sitt förväntade slut. Historien om Antigones var inte ny när Anouilh skrev pjäsen 1946, utan han lånade den från en över 2000 år gammal pjäs av Sofokles. För Anouilh var själva innebörden dock brinnande aktuell. Han skrev i ett Frankrike som likt Tebe just överlevt ett förödande krig, och i Antigones uppror kände han igen den franska motståndsrörelsens desperata vägran att erkänna de erövrande tyskarnas lag.

Frestelsen i en sådan kontext kunde ha varit att måla i svart och vitt, och att i Kreon förkroppsliga den ”ondskans banalitet” som den samtida filosofen Hanna Arendt skrivit om. Men Anouilh valde att i stället utforska den spänning som ligger i gråskalan, genom att porträttera Kreon som en trött, ansvarstagande och i grunden sympatisk monark, tyngd av maktens ansvar och redo till alla moraliska kompromisser som krävs för att undvika fler sanslösa krig.

I den spänning som uppstår när Antigone och Kreon möts rör vi oss bortom antiken, eller för den delen efterkrigstidens Frankrike. Den här pjäsen utspelar sig inte i någon särskild tid, för den handlar om alla tider, om de etiska dilemman som vi människor ständigt ställs inför i många olika sammanhang, och som vi kan känna igen från vår egen omvärld. Kanske även från våra egna liv. Pjäser som Antigone erbjuder en möjlighet att brottas med de riktigt stora frågorna, men det fina är att den inte erbjuder några färdiga svar. De är våra att hitta.

Skådespelare: Cécilia Ravry, Joakim Tegblom, Johannes Larsson, Mona Bäckström, Syméon Falgas- Ravry och Rebecka Enström.
Regi & Produktion: Anne Gotfredsen
Ljus & Teknik: Emma von Wendt